*SERENDIPITY*

         Va nyss ett program på tv om det, hemskt....ja kan känna igen mig i saker. Dom skär sig ...ser blodet rinna å tror att dom mår bra.  Mår man bra? Nej,inte d minsta....ändå tror man det...å fortsätter,fortsätter tills man inte känner något alls.
Som tur är så kom jag ifrån det...för längesen...mår bra nu.

En människa kan dölja så mycket,man lär sig att ljuga....säga att man mår bra fast man egentligen mår skit...man lär sig leva med det. Jag är juh den enda som kan ta tag i sakerna. Det e inte förren jag själv inser hur fel det är som jag kan göra något åt det. Ja tog mig ur.... ätstörningarna var nog jobbigast.... det tog all min vakna tid i nästan 1,5 år. Varje dag var ångestfylld... skulle någon tjata på mig om mat? Ja visste juh inte.
Jag lärde mig ljuga....säga att ja ätit fast ja inte fått i mig mer än vatten å kanske kaffe på flera dagar.
Åt jag något mådde ja fruktansvärt... var ute å sprang,tränade hemma å stoppade fingrarna i halsen....allt för att känna  en tillfredställelse för en kort stund.
Dagarna kändes långa....vissa av dagarna var bättre å andra sämre, en del dagar gick ja omkring som i en tunnel....ja såg människorna runt mig men ja hörde inget, jag bara fanns....eller gjorde jag det? Ja vet inte...minns inte så mycket.
Pga av att jag redan är  lite större ville jag inte söka hjälp när min mamma började undra va jag pysslade med. Trodde inte att någon skulle tro mig. En större person kan väl inte ha ätstörningar tänkte jag.... d enda jag hörde i mitt huvud var BANTA annars är du ful å fel.
Ja ljög för min egen mamma,sa att jag mådde bra...berättade vad jag hade ätit trots att jag då inte hade ätit något alls på flera dagar....jag grät inombords,jag visste at det var så fel men ändå manipulerade jag allt å alla i min omgivning.
Folk tyckte jag var duktig som gick ner i vikt å jag sög åt mig av komplimangerna....trodde att jag skulle bli mer accepterad om jag blev smal å fin. Blev jag det? Mådde jag bättre?  Inte ett dugg...
I slutet på perioden började jag fatta att det va sjukt d jag höll på med...att jag inte mådde bra. Jag pratade så smått med mamma...hon visste ju redan. När jag va hemma och hälsade på henne å vi skulle äta fick hon sitta å kolla så att ja åt upp maten, hon vägrade släppa mig från bordet.... illamåendet va outhärdligt å jag önskade inget annat än att få försvinna.
Jag visste ju att det var så fel...men ändå.....
Varför gör man något sånt här? Varför plågar man sig själv till en gräns där man knappt klarar av sig själv?
Man mår dåligt,ljuger för sig själv å tror att man mår bra om man straffar sig....ju mer man straffar desto bättre är det.....VARFÖR?   

Idag mår jag otroligt bra....men jag kan fortfarande få den där känslan av illamående när jag ska äta. Tränar å försöker att vara noga med vad jag äter....jag vill ju verkligen inte falla tillbaka. Jag vet att det är lätt.... men jag vill verkligen inte å det är nog därför jag klarar mig så bra nu.

Mycket har jag min älskade sambo att tacka för nu det sista 1,5 åren...han ber mig att prata...tala om vad och hur jag känner det. Det är jobbigt att prata om det men känns skönt efteråt. Han är den underbaraste människa som finns å jag älskar att han är min... han har fått mig att inse att det inte hjälper att vara tyst.

Jag antar att jag inte är ensam om att känna såhär...eller jag vet att jag inte är det. Önskar bara att människor slapp...slapp all denna ångest å panik.....
Den underbaraste känslan är att vara lycklig,må bra...ha nån att älska  å som älskar en tillbaka....  det har jag.... å ett lugn som känns så skönt.

Sov nu så gott alla vänner!

Ulrika