Nu är jag fru Carlsson!!!
Lördagen den 24 juli var den lyckligaste dagen i mitt liv...som jag och Peter fick dela med våra familjer och vänner! En helt underbar dag som började lite kaotiskt.
Först skulle jag grejja i byggdegården...Lollo som skulle var där under kvällen och hjälpa till fick tvinga mej att åka iväg ner till älvängen vid 14.45...skulle möta Ann & Leif där innan för jag hade fått för mej att Ann skulle hjälpa mej med klänningen..15.15 hade dom fortfarande inte kommit hem från byggdegården och jag började få smått panik. Tjatade på Peter att han skulle be grannen hjälpa till..men det ville han inte fråga om. så han ringde till min mamma istället och hon informerade om att Ann å Leif hade varit i kyrkan en bra stund redan... (hade livit lite missförstånd i kommunikationen angående hjälpen med klänningen där. Strax därefter så ringer Peters kompis och erättar att hans Buick wildcat inte funkar.... HURRA...nu stod man där i en oknuten klänning, ingen slipsknut till peter och ingen bil...å klockan var 15.30..
Som tur va så kom Monica och pojkvännen Mikael till räddning.... så istället för amerikanare så fick vi åka volvo V70 till kyrkan. Nervositeten var HÖG...jag skakade och kunde knappt andas kändes det som. Peter va lite lugnare men det berodde nog mest på att han druckit två starka gin & tonic innan...
När vi stod innanför dörrarna innan prästen skulle öppna så kändes det nästan som man skulle ramla ihop för man va så nervös..... sen när dörrarna öppnades och ingångsmusiken "MORAS GAMLA BRUDMARSCH" satte igång och folket reste sig så insåg man att nu var det på riktigt,ingen återvändo.... nu i efterhand så är det nästan som man minns allt som ett töcken, tror nervositeten gjorde att allt flöt på utan att man märkte nåt...var så fokuserad på att inte snubbla eller säga fel.
Min bästa vän Eva sjöng låten "Lyckorus" av Elin Sigvardsson och hennes pojkvän Lars spelade på piano till, det var så otroligt vackert...kände att tårarna var påväg när hon började. Så vackert.
sen var det dags för löftena...den delen som jag fasat för iom att man ska prata inför alla, men det gick bättre än jag trott... efter det var klart så kändes det som att ett lugn spred sig inomords....
Sedan innan utgångsmusiken satte igång fick vi vända oss om och den som ville kunde knäppa kort ett kort tag. Sen kom då utgången, Linda...Peter´s kusin spelade trumpet till "The Trumpet voluntary", otroligt vackert.
När vi kom ut fick vi gå runt kyrkan och in igen på baksidan för att komma ut sist... vi möttes av fotoblixtar och risgryn och en massa jubel... Glömmer aldrig känslan... den var obeskrivlig.
Lite bilder...
Får sätta in lite mer sen när jag fått mer kort...
Kram från Herr & Fru Carlsson
Först skulle jag grejja i byggdegården...Lollo som skulle var där under kvällen och hjälpa till fick tvinga mej att åka iväg ner till älvängen vid 14.45...skulle möta Ann & Leif där innan för jag hade fått för mej att Ann skulle hjälpa mej med klänningen..15.15 hade dom fortfarande inte kommit hem från byggdegården och jag började få smått panik. Tjatade på Peter att han skulle be grannen hjälpa till..men det ville han inte fråga om. så han ringde till min mamma istället och hon informerade om att Ann å Leif hade varit i kyrkan en bra stund redan... (hade livit lite missförstånd i kommunikationen angående hjälpen med klänningen där. Strax därefter så ringer Peters kompis och erättar att hans Buick wildcat inte funkar.... HURRA...nu stod man där i en oknuten klänning, ingen slipsknut till peter och ingen bil...å klockan var 15.30..
Som tur va så kom Monica och pojkvännen Mikael till räddning.... så istället för amerikanare så fick vi åka volvo V70 till kyrkan. Nervositeten var HÖG...jag skakade och kunde knappt andas kändes det som. Peter va lite lugnare men det berodde nog mest på att han druckit två starka gin & tonic innan...
När vi stod innanför dörrarna innan prästen skulle öppna så kändes det nästan som man skulle ramla ihop för man va så nervös..... sen när dörrarna öppnades och ingångsmusiken "MORAS GAMLA BRUDMARSCH" satte igång och folket reste sig så insåg man att nu var det på riktigt,ingen återvändo.... nu i efterhand så är det nästan som man minns allt som ett töcken, tror nervositeten gjorde att allt flöt på utan att man märkte nåt...var så fokuserad på att inte snubbla eller säga fel.
Min bästa vän Eva sjöng låten "Lyckorus" av Elin Sigvardsson och hennes pojkvän Lars spelade på piano till, det var så otroligt vackert...kände att tårarna var påväg när hon började. Så vackert.
sen var det dags för löftena...den delen som jag fasat för iom att man ska prata inför alla, men det gick bättre än jag trott... efter det var klart så kändes det som att ett lugn spred sig inomords....
Sedan innan utgångsmusiken satte igång fick vi vända oss om och den som ville kunde knäppa kort ett kort tag. Sen kom då utgången, Linda...Peter´s kusin spelade trumpet till "The Trumpet voluntary", otroligt vackert.
När vi kom ut fick vi gå runt kyrkan och in igen på baksidan för att komma ut sist... vi möttes av fotoblixtar och risgryn och en massa jubel... Glömmer aldrig känslan... den var obeskrivlig.
Lite bilder...
Får sätta in lite mer sen när jag fått mer kort...
Kram från Herr & Fru Carlsson
Kommentarer
Postat av: Carola
Vad fina ni är!! Förstår att du är lycklig.
Lycka till i framtiden med allt.
Trackback
